Byråkratisk lek med människors liv

Jag hade tänkt ägna det här blogginlägget åt det samtal vi hade den 3 maj på ABF-huset i stockholm där vi pratade svenskhet med ollika politiska representanter som bland annat sverigedemokratiskungdoms ordförande Erik Almqvist. Och jag ska skriva om det, men inte idag. För idag har jag något annat på hjärtat.

Jag är sedan en tid god man åt två ensamkommande flyktingbarn som söker asyl av olika skäl här i Sverige. Det innebär att man agerar vårdnadshavare för barnet och ser till att barnet har det som det har rätt till, man följer och stöttar barnet vid migrationsutredningar, går till läkaren om det behövs och följer upp så att skolgången går bra. Det är ett underbart jobb som ger så mycket, jag rekomenderar er som är intresserade av att vara en medmänniska för en behövande att kolla upp det eller skriva en kommentar om ni behöver mer info.

Det finns dock avigsidor. Runt hälften av alla asylsökande barn som kommer till Sverige får inte asyl och beviljas alltså inte uppehållstillstånd. När jag startade som god man undrade jag hur de resonerar för att avgöra vilka som får stanna och vilka som inte får det. Jag har aldrig varit särskilt positiv till migrationsverket men jag hade ändå något slags hopp om att de har någorlunda bra handläggare som bedömer de olika fallen. Men, såhär går det till:

Barnet kallas efter en tid till migrationsverket för s.k utredning, det är snarare ett förhör, där de uppmanas berätta sin historia. Varför barnet kommit och vart de bott innan det kom. Nej vänta, nu glömde jag, innan barnet får åka på utredning får barnet göra ett s.k röstprov där man analyserar dialekten för att avgöra om barnet kanske ljuger om vart det kommer från. Vidare ges man vid mottagningssamtalet även en kort redogörelse för hur det "funkar här i Sverige". Där upplyses barnet (i detta fall en pojke) om att det är straffbart att ha sex med underåriga tjejer och att snatta (redan här ser man hur migrationsverket gör en bedömning av vilka lagbrott barnet har en fallenhet för).

Nå åter till asylutredningen. Man kallas till en ort, i vårt fall, 4 timmars tågresa bort. Där möts man av en kallt sterilt vänterum på någon av migrationsverkets lokaler, inte sällan är stolar fastskruvade för att inte ledsna och desperata asylsökande ska kunna kasta dem i vredesmod. Inte en soffa finns i sikte utan endast hårda trästolar och bänkar.

Man kallas in i ett rum där följande personer befinner sig; tolk, barnets advokat, barnet, godman, utredare samt en antecknande sekreterare. Av dessa personer har barnet träffat den gode mannen innan samt advokaten någon enstaka gång. Sen uppmanas barnet berätta sin historia. Med vetskap om att det är nu det gäller. Lagomt avslappnad situation va? Här förväntas man berätta något av det jobbigaste man vart med om inför 4 helt okända människor samt en god man man känt någon månad. När barnet gråter eller blir påverkat av känslor så erbjuds en näsduk och en paus i det mysiga vänterummet med fastskruvade trästolar.
Efter detta förhör så får man åka hem.

Några veckor senare får man ett besked, detta beslut, som alltså berör ett barns liv är fattat på några veckor. Och nu kommer det galna, håll i er, av en person som aldrig träffat barnet. Den person som man träffar på migrationsverket är nämligen inte den som fattar beslut utan denne skriver bara en rekomendation och ett förslag, beslutet tas av en handläggare som aldrig sett barnet eller hört dess historia eller känt dess smärta och rädsla. Och kanske är det så det måste vara när man beslutar sig för att skicka tillbaka barn till krig, misär, fattigdom och osäkerhet. För hur skulle man klara det om man har ett namn eller ett ansikte på barnet?


Idag är jag ledsen, besviken och arg på den byråkrati som nekar barn asyl och som inte tycker att det är vart barns rättighet att leva i trygghet och säkerhet.