Terva Onarouz

Fick detta mail av min vän Marie som är en eldsjäl som brinner för Marockos hemslösa barn. Jag uppmanar er att stödja hennes projekt som hon arbetat på länge och lagt ner sin själ i. Jag kan personligen gå i god för att det är ett pålitligt projekt och uppmanar er att hjälpa henne med spridning eller ekonomiskt!

Jag har nyligen startat upp ett projekt med barnhemmet La Crêche i Marocko, som har 80 barn i åldrarna 0-5 år. Barnhemmet är statligt och beläget på l’Hôpital Hassan II i Agadir. De flesta av barnen är övergivna direkt efter födseln. De får mer kläder och leksaker än de har behov av men lider av ett ständigt underskott av mat till barnen. Jag har det senaste året försökt hjälpa dem privat under mina resor till Marocko, men mitt bidrag är som en droppe i havet till de 80 barnen.
Därför har jag nu startat en insamling i Sverige för att kunna ha med mig ordenligt med mat till barnen. Första genomförandet av projektet infaller under en resa 4-11 december 2008. dvs SNART!

Då det är ett litet, nystartat projekt betyder varje bidrag oerhört mycket!
Vi har obefintliga administrativa kostnader, varje krona går oavkortat till barnen.

Vill någon av er bidra är det jätteroligt, men ni behöver absolut inte be om ursäkt om ni av någon anledning väljer att inte göra det.
Vad jag behöver hjälp med är spridningen. Alla som tror på projektet och litar på mig - snälla hjälp mig sprida det! Detta första genomförande som kommer ligga till grund för vår framtida verksamhet, möjligheter till 90-konto osv.

Hemsidan: http://www.barnavhopp.com

Media och islam

Här är ett öppet inlägg som jag och Sumeja Ata, projektledare för khadijaprojektet skrev efter de senaste dagarnas turbulens i media om fåniga debatter om handskakningar och annat.
Det har tyvärr inte valt att publiceras av media.

Debatten som rasat de senaste dagarna efter Halal-tvs sändning har lett till att diskussionen om islam förflyttats år tillbaka i tiden. Hur kommer det sig att media än en gång etablerar den stereotypa bilden av muslimer och i synnerlighet den muslimska kvinnan? Om hon inte beskrivs och framställs som förtryckt så är hon extrem och står utanför samhället. Som i detta fall när media väljer att lyfta upp konflikten mellan programledarna och Carl Hamilton vilket gett upphov till en enorm debatt om muslimska individers, och återigen kvinnors, utanförskap och särställning i samhället. Den muslimska kvinnan lyfts än en gång upp som förtryckt, denna gång av uråldriga traditioner och av islam. När ska dessa föreställningar nyanseras av svensk media?
Vidare väljer SVT i programmet Debatt att bjuda in muslimer för att diskutera den kritik som uppstått efter att två av programledarna vägrat ta i hand och hamnat i konflikt med Carl Hamilton. Ett fenomen som inte är särskilt utbrett bland muslimer och egentligen en ickefråga men som av media nu lyfts upp till att vara ett utbrett samhällsproblem. I debatten lyser väl underbyggda resonerande och analyserande argument med sin frånvaro. Hur har man tänkt när man valt ut medverkande? Var är de islamiskt högutbildade som kan nyansera debatten? Givetvis handlar debatten inte om handskakningens betydelse i samhället utan om något djupare; hur ska vi hantera olikheter i samhället och hur ska vi bemöta varandra med respekt? Den muslimska kvinnan och hennes val (som aldrig någonsin enligt media tycks kunna vara ett fritt bra val) är frågor som vi vill lyfta upp. Ifrågasättande är utvecklande, men det ska ske med respekt för oliktänkande.


Att kalla Carl Hamilton för rasist som en av debattörerna gjorde i torsdagens Debattprogram, var att ta i. Hamilton är inte rasist, möjligen trångsynt inför människors olikheter. Programledarna menade att muslimer inte skakar hand med motsatta könet. Där har de fel, majoriteten av svenska muslimer skakar hand med motsatta könet dagligen. Det gör dem inte mindre respekterade muslimer. Att debatten om muslimer, speciellt muslimska kvinnor, och Islam 2008 ska handla om handskakning är sorgligt. Vi ställer frågan återigen: när ska svensk media nyansera bilden av den muslimska kvinnan?
Sumeja Ata och Anna Waara, projektledare för Khadijaprojektet, om islam och jämställdhet

Yes we can!

Obama skapade historia när han blev USAs första svarta president! Jag valvakade faktiskt och var mycket rörd av både hans och MacCains tal, de är mycket skickliga retoriker båda två.
Även om kritiker säger att deras politik är liknande och att båda är högeralternativ så kan jag inte låta bli att känna hopp, kanske blir det lite lugnare i världen med en president som heter Barak(välsignelse på arabiska) Hussein Obama.

Jag tror verkligen att världen behöver mer hopp och Obama står för det just nu!


Läs även andra bloggares åsikter om Obama, USA, historia

Palestina (فلسطين)- landet där drömmar krossas

Jag följer ett antal bloggar och människor som är engagerade i palestinafrågan och känner mer och mer att det är viktigt att även jag använder min röst att berätta om min upplevelse där. Det gör fortfarande ont och är fortfarande förknippat med en drös av dåligt samvete så jag undviker det ofta. Men jag har en skyldighet att berätta.

För varje år som går så brukar jag reflektera över hur bisarrt och sjukt det är att det gått ännu ett år av ockupation och att inget egentligen hänt, förutom att mer land har ockuperats och fler liv förstörts. 60 år av ockupation har förflutit och Palestina har förpassats till att bli som en vällagrad bit ost, med mer hål än land kvar. Bosättningar och vägar till dessa skär djupt in i de palestinska områdena och gör det omöjligt att för palestinierna att ha ett drägligt liv. Omvägar på timmar måste tas för att ta sig några ynka kilometer, om man ens tar sig någonstans den dagen.

Jag har så många sjuka, galna och sorgliga berättelser från min vistelse i Palestina. Allt från de gånger då vi erbjöds glida förbi checkpoints där palestinska kvinnor, män och barn stått still i timmar för att våra pass erbjöd oss någon slags VIPbiljett och gjorde klart för oss att vi var mer värda att passera. Till möten med mammor till självmordsbombare som vittnar om en oändlig sorg blandat med oförståelse över sonens beslut att ta sitt liv för att det fanns mer att dö för än att leva för. När jag gjorde min casestudie under praktikperioden skrev jag om ockupationsmurens påverkan på en by utanför Jerusalem, Beit Surik, jag fick besöka byns rådsmän som visade mig avkapade olivträd (bara för att förstöra och förhindra av bosättarna), jag fick även se strider mellan palestinska ungdomar och IDF där de första var "beväpnade" med stenar och slangbellor och de senare med gummikulor och tårgas. Vem som "vann" är rätt uppenbart.

Något av de allra starkaste minnen jag har från Palestina är en dag då en av mina systrar försökte styra sitt öde och skapa en framtid. Hon hade beslutat sig för att läsa vidare efter år av förberedande studier på Ramallah universitet. Hon ville nu studera en master på ett annat mer avlägset universitet och hade förberett sig i dagar inför den intervju hon var kallad till och som skedde en gång per år. Dagen det var dags vinkade vi av henne på morgonen, hon var klädd i sina finaste kläder och såg otroligt nervös men lycklig ut. Jag begav mig till jobbet med henne i tankarna. Några timmar senare möter jag henne på stan. Hon såg helt förkrossad ut, hennes blick var tom och uppgiven. Jag frågade vad som hänt och hon berättar följande för mig;
när hon kommit till Qanlandia chekpoint som är alldeles utanför Ramallah, utrustad med alla papper och bevis som hon fått sagt skulle räcka för att ta sig till intervjun så nekas hon utträde ut staden. Anledningen? IDF( Israeli defence forces) alltså militären, har hört ryktas att en kvinnlig självmordsbombare planerat ett dåd i Israel, hon skulle inneha ett Jenin ( en stad på västbanken) id. Min syster har även hon jenin id och detta räckte för att IDF skulle neka henne passage till sin intervju, som för övrigt INTE var i Israel utan på palestinsk mark. Kollektiv bestraffning är något förbjudet enligt internationell lag, ändå sker det dagligen i Israel. Ingen självmordsbomb exploderade den dagen och ingen kvinna greps med bomber. Men min systers drömmar och hopp om att skapa sig en framtid krossades, bara sådär. Jag kan tillägga att det är heller inget ovanligt att man fryser checkpointsen med hänvisning till rykten om planerade attentat, det sker nästintill varje vecka. Ibland i timmar i bland en hel dag.

Sådana är orättvisorna i Palestina.

Jag lärde även under min tid i Palestina känna en annan tjej från Sverige som kom att bli en av mina närmaste vänner, Lydia, en grym eldsjäl som är jurist inriktad på internationell lag och MR om jag inte har fel. Hon var där som följeslagare och vittnade om än vidrigare övergrepp från den konfliktdrabbade staden Hebron på södra västbanken. Hon arbetade då som följeslagare för palestinska småflickor som gick i skola i ett område nära en bosättning. Hennes arbete var att skydda dessa skolflickor som dagligen trakasserades och misshandlades av bosättare och deras barn och övervaka att internationell lag och MR efterlevdes. Vittnesmål finns om flickor som fått stora stenar inkörda i deras munnar och tänder som brutits av av vuxna bosättare och deras barn bara för att de är palestinska barn. Det finns otroligt många vidrigheter rapporterade från Hebron. Situationen där är extremt problematisk.
Vad man än vill säga om konflikten och de båda sidornas skyldigheter och rättigheter så finns det INGEN som kan försvara dessa händelser. Barn är barn och kan aldrig vara skyldiga.

Palestina är ett land, så fullt av sorg men också av hopp, styrka och glädje på samma gång. Det är en av de platser i världen som lämnat störst avtryck på mig. Och jag kommer alltid bära med mig landet och mina upplevelser där i hjärtat. Det kommer vara en sorg som aldrig försvinner och en börda och ett samvete jag alltid kommer att få bära med mig, för jag kunde åka därifrån, jag har min frihet.

Sådana. Är. Orättvisorna. I. Palestina


Läs även andra bloggares åsikter om Palestina, MR, Hebron, västbanken, internationell lag, självmordsbombare