Min revertering

Fick en kommentar efter förra inlägget som löd; "Vad är det för skillnad på revertit och konvertit? Vad är det bästa med islam?" Vilket fick mig att börja fundera. Varför reverterade jag egentligen och vad tillför islam mitt liv som jag saknade innan? Det är inte en helt lätt fråga att svara och frågan är om jag har ens har hela svaret idag men jag ska göra ett försök att sätt ord på det som är så mycket en känsla.

Först ska jag förklara orden:
Revertera- att återgå (till det vi alla föds till; islam). Islam anser att alla människor föds som muslimer eftersom alla levande varelse är födda med naturlig & instinktiv uppdrag att överkasta sig till Guds vilja - människor och djur. Alla utför sina biologiska, naturliga instinkter som Gud har bestämt. Alltså blir benämningen revertera mer korrekt i mitt fall då jag innan min tro på islam bekände mig som ateist eller sekulär.

Konvertera (enligt wikipedias definition)- Konvertering innebär att byta religion , alltså att gå från att aktivt ha bekänt sig till en religion till att aktivt bekänna sig till en annan religion. Att en person utan religiös tillhörighet ansluter sig till en religiös rörelse brukar däremot inte kallas att konvertera, inte heller att överge en religion för att övergå till ateism eller till en odefinierad livsåskådning.

Min väg till islam startade någon gång under våren/försommaren 2004 då jag lärde känna de deltagare som jag skulle möta under ungdomslägret i Palestina under juli månad. Vi pratade på internet och hade långa samtal om olikheter och värderingsfrågor, sådär som de flesta ungdomar har. Under resan till Palestina mötte jag den muslimska kulturen med allt vad det innebär. Den skönhet och nakenhet som finns i Palestina är nästan omöjlig att klä med ord. Hur man mitt i det kaos som man lever i där lyckas upprätthålla en sådan värme, medmänsklighet och omtänksamhet är helt ofattbart. Jag ska inte försöka glamorisera tiden i flyktinglägret i Nablus för det var ingen rolig tid. Det var mycket smärta och obehag och vi lämnade lägret en vecka innan det var tänkt på grund av den psykiska press det innebar att vara där. Palestina är ett land i krig och det är aldrig lätt att befinna sig i.

Något som satt sig på mitt minne är dock sista morgonen i Nablus då vi steg upp tidigt vid femtiden och mötte soluppgången på trappen utanför huset. Hur solen stiger och träffar alla de minareter och moskékupoler som finns i staden till ljuden av tuppar som gal och åsnor som skriar. Det är en av de gånger jag känt total frid och varit överväldigad av livets skönhet, suhan'Allah. Mitt bland alla förstörda hus och all misär.

Jag återvände några månader senare för att göra min praktiktermin i Ramallah på en politisk jordbruksorganisation. Jag hamnade under en kväll, då jag sökt ny bostad i staden med hjälp av en arbetskollega som tagit sig an mig, hos två muslimska systrar. Vi hade en jättemysig kväll full av trevande samtal på hackig engelska och mycket mycket skratt, värme god mat och vattenpipa. Det slutade med att de på stående fot efter en kväll erbjöd mig att bo med dem under min vistelse. Sagt och gjort, jag flyttade in nästa dag. Det blev början på en underbart systerskap som jag nog aldrig kommer uppleva igen. Vi hade långa och många livsfilosofiska samtal om livet och världen. De öppnade mina ögon för saker jag tidigare inte velat se. Jag gick igenom en turbulent tid då jag ifrågasatte allt jag visste, trott och var. Och jag kom ut på andra sidan som en delvis förändrad människa.

Jag minns fortfarande än idag var jag sa shahadan (trosbekännelsen) första gången. Det var på en av mina otaliga promenader runt om i staden, precis vid solnedgång då böneutropet startade. Jag minns än idag hur häftigt det kändes att säga det och vilken underlig känsla som det väckte i mig. På arabiska: اشهد ان لا اله الا الله و ان محمد رسول الله (uttalas; Ash-hadu Anla Ilaha illa Allah wa ash-hadu anna muhammedan rasul Allah) Vilket betyder Jag bekänner att det inte finns någon gud utom Allah, och att Muhammed är hans profet.
Det var den stund då jag visste att jag ville bli och leva som muslim. Det var så klart och enkelt.

Efter det har det givetvis tagit mig lång tid till att komma till där jag är idag. Mycket faktasökande, än mer samtal med muslimer om islam och flera månader i ett arabiskt land där jag levt islam. Processen har vart både smärtsam och svår och jag har förlorat mycket. Men jag har vunnit så mycket mer.

Jag har alltid ansett att livet måste levas under ansvar och att vi som människor har ett globalt såväl som individuellt ansvar. Ett ansvarstagande på alla nivåer. Jag har alltid tilltalats av att leva under diciplin och under regler och ordning. detta erbjuder islam mig. Islam behandlar alla aspekter av livet och världen. Allt från hur man tar hand om sig själv på bästa sätt till hur man bemöter och vårdar sina närmaste, familj men även sina övriga medmänniskor. Ingenting lämnas ute utan det finns råd och riktlinjer om allt. Som person är jag analytisk och söker alltid efter en orsak bakom allt, jag har mycket svårt att "bara tro". Ingenting inom islam har någonsin känts ologiskt utan har tvärtom alltid en mycket klok orsak eller anledning. Om jag någonsin skulle finna något jag har svårt att acceptera skulle jag inte kunna följa islam, jag har dock mycket svårt att se att detta skulle finnas. Islam är otroligt sunt. Det ger mig guidning i en värld som är full av kaos i ett samhälle som jag ser så mycket fel i. Jag tycker mig se att detta är vad som saknas, att människan inte klarar sig på sitt "sunda förnuft" utan att det behövs gudomlig guidning för att uppnå någon slags frid. Andlig inre frid som är nyckeln till den yttre friden med medmänniskor och med samhället.

Allt utgår från familjen och barnens rättigheter. Det är här hjärtat i islam ligger och allt som livet kretsar runt. Vidare så grundar sig allt i tron på den Ende. På kraften, Gud, Allah, det finns många benämningar på det och många har missbrukats men det är också för väldigt många benämningar fyllda med kärlek och respekt.

Jag har sedan jag reverterade hitta mig själv på ett helt nytt sätt, ett lugn i en vetskap om vilken plats jag har i livet och hur jag önskar leva mitt liv. En trygghet i min tro och i mitt syskonskap med mina muslimska medsystrar och bröder. Det gör islam så bra.

Läs även andra bloggares åsikter om islam, revertera, palestina, familj, själsfrid