Kanske skulle jag starta upp bloggen igen? Har ju, som alltid, så mycket att säga. Dock har det gått tre år och mycket har hänt med både mig och livet. Det som skrevs då tycks ungt och naitv och polariserat. Bra betyg till mig. Men vill jag fortsätta på samma forum? Å andra sidan så speglar det den nödvändiga utvecklingen. Det förflutna är ingen börda, det är dina lärdomar som skapar det som är du idag.

Byråkratisk lek med människors liv

Jag hade tänkt ägna det här blogginlägget åt det samtal vi hade den 3 maj på ABF-huset i stockholm där vi pratade svenskhet med ollika politiska representanter som bland annat sverigedemokratiskungdoms ordförande Erik Almqvist. Och jag ska skriva om det, men inte idag. För idag har jag något annat på hjärtat.

Jag är sedan en tid god man åt två ensamkommande flyktingbarn som söker asyl av olika skäl här i Sverige. Det innebär att man agerar vårdnadshavare för barnet och ser till att barnet har det som det har rätt till, man följer och stöttar barnet vid migrationsutredningar, går till läkaren om det behövs och följer upp så att skolgången går bra. Det är ett underbart jobb som ger så mycket, jag rekomenderar er som är intresserade av att vara en medmänniska för en behövande att kolla upp det eller skriva en kommentar om ni behöver mer info.

Det finns dock avigsidor. Runt hälften av alla asylsökande barn som kommer till Sverige får inte asyl och beviljas alltså inte uppehållstillstånd. När jag startade som god man undrade jag hur de resonerar för att avgöra vilka som får stanna och vilka som inte får det. Jag har aldrig varit särskilt positiv till migrationsverket men jag hade ändå något slags hopp om att de har någorlunda bra handläggare som bedömer de olika fallen. Men, såhär går det till:

Barnet kallas efter en tid till migrationsverket för s.k utredning, det är snarare ett förhör, där de uppmanas berätta sin historia. Varför barnet kommit och vart de bott innan det kom. Nej vänta, nu glömde jag, innan barnet får åka på utredning får barnet göra ett s.k röstprov där man analyserar dialekten för att avgöra om barnet kanske ljuger om vart det kommer från. Vidare ges man vid mottagningssamtalet även en kort redogörelse för hur det "funkar här i Sverige". Där upplyses barnet (i detta fall en pojke) om att det är straffbart att ha sex med underåriga tjejer och att snatta (redan här ser man hur migrationsverket gör en bedömning av vilka lagbrott barnet har en fallenhet för).

Nå åter till asylutredningen. Man kallas till en ort, i vårt fall, 4 timmars tågresa bort. Där möts man av en kallt sterilt vänterum på någon av migrationsverkets lokaler, inte sällan är stolar fastskruvade för att inte ledsna och desperata asylsökande ska kunna kasta dem i vredesmod. Inte en soffa finns i sikte utan endast hårda trästolar och bänkar.

Man kallas in i ett rum där följande personer befinner sig; tolk, barnets advokat, barnet, godman, utredare samt en antecknande sekreterare. Av dessa personer har barnet träffat den gode mannen innan samt advokaten någon enstaka gång. Sen uppmanas barnet berätta sin historia. Med vetskap om att det är nu det gäller. Lagomt avslappnad situation va? Här förväntas man berätta något av det jobbigaste man vart med om inför 4 helt okända människor samt en god man man känt någon månad. När barnet gråter eller blir påverkat av känslor så erbjuds en näsduk och en paus i det mysiga vänterummet med fastskruvade trästolar.
Efter detta förhör så får man åka hem.

Några veckor senare får man ett besked, detta beslut, som alltså berör ett barns liv är fattat på några veckor. Och nu kommer det galna, håll i er, av en person som aldrig träffat barnet. Den person som man träffar på migrationsverket är nämligen inte den som fattar beslut utan denne skriver bara en rekomendation och ett förslag, beslutet tas av en handläggare som aldrig sett barnet eller hört dess historia eller känt dess smärta och rädsla. Och kanske är det så det måste vara när man beslutar sig för att skicka tillbaka barn till krig, misär, fattigdom och osäkerhet. För hur skulle man klara det om man har ett namn eller ett ansikte på barnet?


Idag är jag ledsen, besviken och arg på den byråkrati som nekar barn asyl och som inte tycker att det är vart barns rättighet att leva i trygghet och säkerhet.

nystart med full fart!

Nu var det VERKLIGEN ett tag sen jag skrev här. Det har vart enormt mycket att göra på sistånde med fredsrörelse, jobb och privatliv. Men nu är det sannerligen dags att starta upp bloggandet igen!

Först kan jag meddela att det händer saker i den muslimska världen. Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa är banbrytande i att vi den 3 maj kl 12 på ABFhudet i Stockholm organiserar ett panelsamtal mellan bland andra Erik Almqvist från Sverigedemokratisk ungdom, Mehmet Kaplan (mp) och Hanna Hallin från LSU. Det är första gången som en muslimsk organisation bjuder in Sverigedemokrater till diskussion om svenskhet. Spännande! Ni kan läsa mer här

Det är en massa spännande diskussioner som flödar just nu. Den 23/4 är det en diskussion om religionsfrihet. Den 26/4 på ABFhuset är det två panelsamtal om islamofobi i dagens samhälle.
Frågan är het efter Andreas Malms väldiskuterade bok Hatet mot muslimer. Eftersom jag ska vara med i ett av panelsamtalen så har jag fått den på posten idag. Den är riktigt riktigt fet. Ska bli kul att läsa!

Nu när bloggen fått nytt liv igen inshallah räknar jag med att komma igång med skrivandet om olika ämnen. Ett av de ämnen som ligger mig nära är frågan om ensamkommande asylsökande barn som jag planerar att ta upp inom snar framtid.

Gaza Gaza Gaza

jag läste ett jättebra blogginlägg av Andreas Malm i går. Jag rekomnderar det verkligen. Läs det här. Han skriver om de folkmordsvindar som blåser i Israel, hur man kategoriskt bryter mot folkrätten och hur man bedriver en förintelsepolitik. Vidare talar han om rätten till självförsvar och Hamas desperation. Hur det internationella samfundet väljer att blunda för det som sker och hur bissart det är att Hamas och den Israeliska staten talas om som jämlikar. 14 israeler har sedan 2000 dött av projektiler från Gaza, hävdar Malm. Detta är hur man rättfärdigar den masslakt som sker i Gaza just nu.

När ska världen öppna ögonen?

Skriv under denna namninsamling för ett svenskt fördömande av det som sker i Gaza samt ett upphörande av allt militärt samarbete och vapenhandel med Israel.

Det brinner i Gaza!

Bloggen har vart tillfälligt nere en tid på grund av enorm arbetsbelastning samt privata distraktioner. Men nu är den förhoppningsvis på gång igen. Se det som en extra lång eid-julledighet:)

Det brinner i Gaza och över 400 människor har dött på bara några dagar. Läget är akut och allvarligt! Demonstrationer hålls över hela Sverige och förhoppningsvis världen om det hela. Inshallah så slutar världen blunda för det folkmord Israeliska staten håller på att genomföra.

Det är så ofattbart att detta kan pågå, 2008, utan att världen bryr sig och reagerar mer än den gör? Var är det enorma stödet för folkrätten och de mänskliga rättigheter vi värnar om som borde finnas? Var är regeringens fördömande och var är medmänskligheten hos de som slaktar palestinierna?
Hur kommer det sig att det fortfarande får gå 100 palestinska liv för ett Israeliskt utan att världen tycker att det är underligt och sjukt? När ska man förstå att detta inte kommer sluta innan det inte finns en palestinier i området?

Alla tårar är snart slut, men vi får inte ge upp kampen för palestinierna!

Jag håller med Mohamed Omar, det blir inget nyårsfirande, det går inte att fira något när det brinner i Gaza.

Terva Onarouz

Fick detta mail av min vän Marie som är en eldsjäl som brinner för Marockos hemslösa barn. Jag uppmanar er att stödja hennes projekt som hon arbetat på länge och lagt ner sin själ i. Jag kan personligen gå i god för att det är ett pålitligt projekt och uppmanar er att hjälpa henne med spridning eller ekonomiskt!

Jag har nyligen startat upp ett projekt med barnhemmet La Crêche i Marocko, som har 80 barn i åldrarna 0-5 år. Barnhemmet är statligt och beläget på l’Hôpital Hassan II i Agadir. De flesta av barnen är övergivna direkt efter födseln. De får mer kläder och leksaker än de har behov av men lider av ett ständigt underskott av mat till barnen. Jag har det senaste året försökt hjälpa dem privat under mina resor till Marocko, men mitt bidrag är som en droppe i havet till de 80 barnen.
Därför har jag nu startat en insamling i Sverige för att kunna ha med mig ordenligt med mat till barnen. Första genomförandet av projektet infaller under en resa 4-11 december 2008. dvs SNART!

Då det är ett litet, nystartat projekt betyder varje bidrag oerhört mycket!
Vi har obefintliga administrativa kostnader, varje krona går oavkortat till barnen.

Vill någon av er bidra är det jätteroligt, men ni behöver absolut inte be om ursäkt om ni av någon anledning väljer att inte göra det.
Vad jag behöver hjälp med är spridningen. Alla som tror på projektet och litar på mig - snälla hjälp mig sprida det! Detta första genomförande som kommer ligga till grund för vår framtida verksamhet, möjligheter till 90-konto osv.

Hemsidan: http://www.barnavhopp.com

Media och islam

Här är ett öppet inlägg som jag och Sumeja Ata, projektledare för khadijaprojektet skrev efter de senaste dagarnas turbulens i media om fåniga debatter om handskakningar och annat.
Det har tyvärr inte valt att publiceras av media.

Debatten som rasat de senaste dagarna efter Halal-tvs sändning har lett till att diskussionen om islam förflyttats år tillbaka i tiden. Hur kommer det sig att media än en gång etablerar den stereotypa bilden av muslimer och i synnerlighet den muslimska kvinnan? Om hon inte beskrivs och framställs som förtryckt så är hon extrem och står utanför samhället. Som i detta fall när media väljer att lyfta upp konflikten mellan programledarna och Carl Hamilton vilket gett upphov till en enorm debatt om muslimska individers, och återigen kvinnors, utanförskap och särställning i samhället. Den muslimska kvinnan lyfts än en gång upp som förtryckt, denna gång av uråldriga traditioner och av islam. När ska dessa föreställningar nyanseras av svensk media?
Vidare väljer SVT i programmet Debatt att bjuda in muslimer för att diskutera den kritik som uppstått efter att två av programledarna vägrat ta i hand och hamnat i konflikt med Carl Hamilton. Ett fenomen som inte är särskilt utbrett bland muslimer och egentligen en ickefråga men som av media nu lyfts upp till att vara ett utbrett samhällsproblem. I debatten lyser väl underbyggda resonerande och analyserande argument med sin frånvaro. Hur har man tänkt när man valt ut medverkande? Var är de islamiskt högutbildade som kan nyansera debatten? Givetvis handlar debatten inte om handskakningens betydelse i samhället utan om något djupare; hur ska vi hantera olikheter i samhället och hur ska vi bemöta varandra med respekt? Den muslimska kvinnan och hennes val (som aldrig någonsin enligt media tycks kunna vara ett fritt bra val) är frågor som vi vill lyfta upp. Ifrågasättande är utvecklande, men det ska ske med respekt för oliktänkande.


Att kalla Carl Hamilton för rasist som en av debattörerna gjorde i torsdagens Debattprogram, var att ta i. Hamilton är inte rasist, möjligen trångsynt inför människors olikheter. Programledarna menade att muslimer inte skakar hand med motsatta könet. Där har de fel, majoriteten av svenska muslimer skakar hand med motsatta könet dagligen. Det gör dem inte mindre respekterade muslimer. Att debatten om muslimer, speciellt muslimska kvinnor, och Islam 2008 ska handla om handskakning är sorgligt. Vi ställer frågan återigen: när ska svensk media nyansera bilden av den muslimska kvinnan?
Sumeja Ata och Anna Waara, projektledare för Khadijaprojektet, om islam och jämställdhet