Eid mubarak till er Alla!
Jag återkommer efter eid med mer inlägg. Önskar er en välsignad högtid med nära och kära.
Läs även andra bloggares åsikter om islam, eid, högtid
Korv stroganoff
6 år sedan
tisdag 30 september 2008
onsdag 24 september 2008
Islamofobi i vårt samhälle
Idag tycks det råda ett allmänt samtycke att det är okej att ogilla islam och muslimer. Saker som för mig som muslim framstår som rent bisarra att säga är helt okej att kasta ur sig.
Senast på jobbet för någon vecka sen hamnade jag i ett samtal med en av mina kollegor varav hon säger följande till mig:
" Ja du kommer säkert ogilla mig för att jag säger detta" (redan här undrar man ju varför hon då säger det) " men jag ska säga dig att jag har sagt till mina två tonårsdöttrar att vad de än gör så tolererar jag inte att de tar med en muslim hem".
Chockerande tycker jag, men knappt någon reagerade på vad hon sa! Byt ut ordet muslim mot valfritt "accepterat" skällsord (neger, svartskalle eller varför inte det neutrala ordet jude) så hade det varit bra mycket fler som reagerat på vad hon faktiskt sa till mig.
Vidare följde en lång utläggning där hon framställde islam och muslimer (främst manliga företrädare) som ondskan själv och hon blev den som genom att ta avstånd från muslimer och islam var den goda och den som stod upp för rättvisan. Denna kvinna hade dömt ut ca. 1.5 miljarder människor efter att ha mött ett par stycken muslimer som hon ogillat och inte kommit överens med. Vidare var hennes argument rätt underliga, där islam blev; anti rättvisa, anti mänskliga rättigheter och anti jämställdhet. Något som för mig som muslim känns väldigt främmande.
Och detta är inget unikt, när jag tagit upp detta med människor för att få något slags perspektiv på vad det är som egentligen händer i samhället så får jag höra kommentarer som "ja men det finns ju bra mycket muslimska män som slår sina kvinnor" och "ja men där i iran är det slöjtvång". Jag blir som svensk muslim företrädare för både misshandlande muslimska män samt förväntas ha svar på varför Iransk inrikespolitik ser ut som den gör och som kronan på verket så förväntas jag även representera detta. Helt sjukt.
Jag undrar vilka reaktionerna skulle bli om jag sa till dessa människor att jag vägrar ta in kvinnor utan slöja i mitt hem eftersom "alla vet hur lössläppta västerländska kvinnor är" eller annan valfri löjlig fördom eller varför inte tvingat valfri icke muslim att stå upp och ta ansvar för de svenska män som misshandlar kvinnors gärningar. Vidare bör de även förklara för mig varför man i Italien har problem med maffiaverksamhet, jag menar Italien är ju ett europeiskt land som har sekulär demokrati precis som i Sverige!
Jag menar att dessa saker är uttryck för en utbredd och accepterad islamofobi som samhället drabbats av. Det är helt okej att säga nästan vad som helst om och till muslimer. Det är okej att skämta med mig om att "ta av den den där jädra slöjan nu" och det är okej att kränka mig som privatperson eftersom jag företräder islam. Man utmålar muslimer och islam som något främmande, dåligt och framförallt skrämmande och således är allt okej att säga om islam. Aldrig ägnar man en tanke åt att det kanske INTE är som det skrivs i medierna och att vi vardagsmussar kanske inte känner att vi har svar på varför inrikespolitiken i Iran, Saudi eller valfri diktatur ser ut som de gör eller att det har mycket med oss att göra.
Är det bara jag eller är samhället helt knas?
Läs även andra bloggares åsikter om islam, muslimer, islamofobi, MR, intolerans
Senast på jobbet för någon vecka sen hamnade jag i ett samtal med en av mina kollegor varav hon säger följande till mig:
" Ja du kommer säkert ogilla mig för att jag säger detta" (redan här undrar man ju varför hon då säger det) " men jag ska säga dig att jag har sagt till mina två tonårsdöttrar att vad de än gör så tolererar jag inte att de tar med en muslim hem".
Chockerande tycker jag, men knappt någon reagerade på vad hon sa! Byt ut ordet muslim mot valfritt "accepterat" skällsord (neger, svartskalle eller varför inte det neutrala ordet jude) så hade det varit bra mycket fler som reagerat på vad hon faktiskt sa till mig.
Vidare följde en lång utläggning där hon framställde islam och muslimer (främst manliga företrädare) som ondskan själv och hon blev den som genom att ta avstånd från muslimer och islam var den goda och den som stod upp för rättvisan. Denna kvinna hade dömt ut ca. 1.5 miljarder människor efter att ha mött ett par stycken muslimer som hon ogillat och inte kommit överens med. Vidare var hennes argument rätt underliga, där islam blev; anti rättvisa, anti mänskliga rättigheter och anti jämställdhet. Något som för mig som muslim känns väldigt främmande.
Och detta är inget unikt, när jag tagit upp detta med människor för att få något slags perspektiv på vad det är som egentligen händer i samhället så får jag höra kommentarer som "ja men det finns ju bra mycket muslimska män som slår sina kvinnor" och "ja men där i iran är det slöjtvång". Jag blir som svensk muslim företrädare för både misshandlande muslimska män samt förväntas ha svar på varför Iransk inrikespolitik ser ut som den gör och som kronan på verket så förväntas jag även representera detta. Helt sjukt.
Jag undrar vilka reaktionerna skulle bli om jag sa till dessa människor att jag vägrar ta in kvinnor utan slöja i mitt hem eftersom "alla vet hur lössläppta västerländska kvinnor är" eller annan valfri löjlig fördom eller varför inte tvingat valfri icke muslim att stå upp och ta ansvar för de svenska män som misshandlar kvinnors gärningar. Vidare bör de även förklara för mig varför man i Italien har problem med maffiaverksamhet, jag menar Italien är ju ett europeiskt land som har sekulär demokrati precis som i Sverige!
Jag menar att dessa saker är uttryck för en utbredd och accepterad islamofobi som samhället drabbats av. Det är helt okej att säga nästan vad som helst om och till muslimer. Det är okej att skämta med mig om att "ta av den den där jädra slöjan nu" och det är okej att kränka mig som privatperson eftersom jag företräder islam. Man utmålar muslimer och islam som något främmande, dåligt och framförallt skrämmande och således är allt okej att säga om islam. Aldrig ägnar man en tanke åt att det kanske INTE är som det skrivs i medierna och att vi vardagsmussar kanske inte känner att vi har svar på varför inrikespolitiken i Iran, Saudi eller valfri diktatur ser ut som de gör eller att det har mycket med oss att göra.
Är det bara jag eller är samhället helt knas?
Läs även andra bloggares åsikter om islam, muslimer, islamofobi, MR, intolerans
tisdag 16 september 2008
Min revertering
Fick en kommentar efter förra inlägget som löd; "Vad är det för skillnad på revertit och konvertit? Vad är det bästa med islam?" Vilket fick mig att börja fundera. Varför reverterade jag egentligen och vad tillför islam mitt liv som jag saknade innan? Det är inte en helt lätt fråga att svara och frågan är om jag har ens har hela svaret idag men jag ska göra ett försök att sätt ord på det som är så mycket en känsla.
Först ska jag förklara orden:
Revertera- att återgå (till det vi alla föds till; islam). Islam anser att alla människor föds som muslimer eftersom alla levande varelse är födda med naturlig & instinktiv uppdrag att överkasta sig till Guds vilja - människor och djur. Alla utför sina biologiska, naturliga instinkter som Gud har bestämt. Alltså blir benämningen revertera mer korrekt i mitt fall då jag innan min tro på islam bekände mig som ateist eller sekulär.
Konvertera (enligt wikipedias definition)- Konvertering innebär att byta religion , alltså att gå från att aktivt ha bekänt sig till en religion till att aktivt bekänna sig till en annan religion. Att en person utan religiös tillhörighet ansluter sig till en religiös rörelse brukar däremot inte kallas att konvertera, inte heller att överge en religion för att övergå till ateism eller till en odefinierad livsåskådning.
Min väg till islam startade någon gång under våren/försommaren 2004 då jag lärde känna de deltagare som jag skulle möta under ungdomslägret i Palestina under juli månad. Vi pratade på internet och hade långa samtal om olikheter och värderingsfrågor, sådär som de flesta ungdomar har. Under resan till Palestina mötte jag den muslimska kulturen med allt vad det innebär. Den skönhet och nakenhet som finns i Palestina är nästan omöjlig att klä med ord. Hur man mitt i det kaos som man lever i där lyckas upprätthålla en sådan värme, medmänsklighet och omtänksamhet är helt ofattbart. Jag ska inte försöka glamorisera tiden i flyktinglägret i Nablus för det var ingen rolig tid. Det var mycket smärta och obehag och vi lämnade lägret en vecka innan det var tänkt på grund av den psykiska press det innebar att vara där. Palestina är ett land i krig och det är aldrig lätt att befinna sig i.
Något som satt sig på mitt minne är dock sista morgonen i Nablus då vi steg upp tidigt vid femtiden och mötte soluppgången på trappen utanför huset. Hur solen stiger och träffar alla de minareter och moskékupoler som finns i staden till ljuden av tuppar som gal och åsnor som skriar. Det är en av de gånger jag känt total frid och varit överväldigad av livets skönhet, suhan'Allah. Mitt bland alla förstörda hus och all misär.
Jag återvände några månader senare för att göra min praktiktermin i Ramallah på en politisk jordbruksorganisation. Jag hamnade under en kväll, då jag sökt ny bostad i staden med hjälp av en arbetskollega som tagit sig an mig, hos två muslimska systrar. Vi hade en jättemysig kväll full av trevande samtal på hackig engelska och mycket mycket skratt, värme god mat och vattenpipa. Det slutade med att de på stående fot efter en kväll erbjöd mig att bo med dem under min vistelse. Sagt och gjort, jag flyttade in nästa dag. Det blev början på en underbart systerskap som jag nog aldrig kommer uppleva igen. Vi hade långa och många livsfilosofiska samtal om livet och världen. De öppnade mina ögon för saker jag tidigare inte velat se. Jag gick igenom en turbulent tid då jag ifrågasatte allt jag visste, trott och var. Och jag kom ut på andra sidan som en delvis förändrad människa.
Jag minns fortfarande än idag var jag sa shahadan (trosbekännelsen) första gången. Det var på en av mina otaliga promenader runt om i staden, precis vid solnedgång då böneutropet startade. Jag minns än idag hur häftigt det kändes att säga det och vilken underlig känsla som det väckte i mig. På arabiska: اشهد ان لا اله الا الله و ان محمد رسول الله (uttalas; Ash-hadu Anla Ilaha illa Allah wa ash-hadu anna muhammedan rasul Allah) Vilket betyder Jag bekänner att det inte finns någon gud utom Allah, och att Muhammed är hans profet.
Det var den stund då jag visste att jag ville bli och leva som muslim. Det var så klart och enkelt.
Efter det har det givetvis tagit mig lång tid till att komma till där jag är idag. Mycket faktasökande, än mer samtal med muslimer om islam och flera månader i ett arabiskt land där jag levt islam. Processen har vart både smärtsam och svår och jag har förlorat mycket. Men jag har vunnit så mycket mer.
Jag har alltid ansett att livet måste levas under ansvar och att vi som människor har ett globalt såväl som individuellt ansvar. Ett ansvarstagande på alla nivåer. Jag har alltid tilltalats av att leva under diciplin och under regler och ordning. detta erbjuder islam mig. Islam behandlar alla aspekter av livet och världen. Allt från hur man tar hand om sig själv på bästa sätt till hur man bemöter och vårdar sina närmaste, familj men även sina övriga medmänniskor. Ingenting lämnas ute utan det finns råd och riktlinjer om allt. Som person är jag analytisk och söker alltid efter en orsak bakom allt, jag har mycket svårt att "bara tro". Ingenting inom islam har någonsin känts ologiskt utan har tvärtom alltid en mycket klok orsak eller anledning. Om jag någonsin skulle finna något jag har svårt att acceptera skulle jag inte kunna följa islam, jag har dock mycket svårt att se att detta skulle finnas. Islam är otroligt sunt. Det ger mig guidning i en värld som är full av kaos i ett samhälle som jag ser så mycket fel i. Jag tycker mig se att detta är vad som saknas, att människan inte klarar sig på sitt "sunda förnuft" utan att det behövs gudomlig guidning för att uppnå någon slags frid. Andlig inre frid som är nyckeln till den yttre friden med medmänniskor och med samhället.
Allt utgår från familjen och barnens rättigheter. Det är här hjärtat i islam ligger och allt som livet kretsar runt. Vidare så grundar sig allt i tron på den Ende. På kraften, Gud, Allah, det finns många benämningar på det och många har missbrukats men det är också för väldigt många benämningar fyllda med kärlek och respekt.
Jag har sedan jag reverterade hitta mig själv på ett helt nytt sätt, ett lugn i en vetskap om vilken plats jag har i livet och hur jag önskar leva mitt liv. En trygghet i min tro och i mitt syskonskap med mina muslimska medsystrar och bröder. Det gör islam så bra.
Läs även andra bloggares åsikter om islam, revertera, palestina, familj, själsfrid
Först ska jag förklara orden:
Revertera- att återgå (till det vi alla föds till; islam). Islam anser att alla människor föds som muslimer eftersom alla levande varelse är födda med naturlig & instinktiv uppdrag att överkasta sig till Guds vilja - människor och djur. Alla utför sina biologiska, naturliga instinkter som Gud har bestämt. Alltså blir benämningen revertera mer korrekt i mitt fall då jag innan min tro på islam bekände mig som ateist eller sekulär.
Konvertera (enligt wikipedias definition)- Konvertering innebär att byta religion , alltså att gå från att aktivt ha bekänt sig till en religion till att aktivt bekänna sig till en annan religion. Att en person utan religiös tillhörighet ansluter sig till en religiös rörelse brukar däremot inte kallas att konvertera, inte heller att överge en religion för att övergå till ateism eller till en odefinierad livsåskådning.
Min väg till islam startade någon gång under våren/försommaren 2004 då jag lärde känna de deltagare som jag skulle möta under ungdomslägret i Palestina under juli månad. Vi pratade på internet och hade långa samtal om olikheter och värderingsfrågor, sådär som de flesta ungdomar har. Under resan till Palestina mötte jag den muslimska kulturen med allt vad det innebär. Den skönhet och nakenhet som finns i Palestina är nästan omöjlig att klä med ord. Hur man mitt i det kaos som man lever i där lyckas upprätthålla en sådan värme, medmänsklighet och omtänksamhet är helt ofattbart. Jag ska inte försöka glamorisera tiden i flyktinglägret i Nablus för det var ingen rolig tid. Det var mycket smärta och obehag och vi lämnade lägret en vecka innan det var tänkt på grund av den psykiska press det innebar att vara där. Palestina är ett land i krig och det är aldrig lätt att befinna sig i.
Något som satt sig på mitt minne är dock sista morgonen i Nablus då vi steg upp tidigt vid femtiden och mötte soluppgången på trappen utanför huset. Hur solen stiger och träffar alla de minareter och moskékupoler som finns i staden till ljuden av tuppar som gal och åsnor som skriar. Det är en av de gånger jag känt total frid och varit överväldigad av livets skönhet, suhan'Allah. Mitt bland alla förstörda hus och all misär.
Jag återvände några månader senare för att göra min praktiktermin i Ramallah på en politisk jordbruksorganisation. Jag hamnade under en kväll, då jag sökt ny bostad i staden med hjälp av en arbetskollega som tagit sig an mig, hos två muslimska systrar. Vi hade en jättemysig kväll full av trevande samtal på hackig engelska och mycket mycket skratt, värme god mat och vattenpipa. Det slutade med att de på stående fot efter en kväll erbjöd mig att bo med dem under min vistelse. Sagt och gjort, jag flyttade in nästa dag. Det blev början på en underbart systerskap som jag nog aldrig kommer uppleva igen. Vi hade långa och många livsfilosofiska samtal om livet och världen. De öppnade mina ögon för saker jag tidigare inte velat se. Jag gick igenom en turbulent tid då jag ifrågasatte allt jag visste, trott och var. Och jag kom ut på andra sidan som en delvis förändrad människa.
Jag minns fortfarande än idag var jag sa shahadan (trosbekännelsen) första gången. Det var på en av mina otaliga promenader runt om i staden, precis vid solnedgång då böneutropet startade. Jag minns än idag hur häftigt det kändes att säga det och vilken underlig känsla som det väckte i mig. På arabiska: اشهد ان لا اله الا الله و ان محمد رسول الله (uttalas; Ash-hadu Anla Ilaha illa Allah wa ash-hadu anna muhammedan rasul Allah) Vilket betyder Jag bekänner att det inte finns någon gud utom Allah, och att Muhammed är hans profet.
Det var den stund då jag visste att jag ville bli och leva som muslim. Det var så klart och enkelt.
Efter det har det givetvis tagit mig lång tid till att komma till där jag är idag. Mycket faktasökande, än mer samtal med muslimer om islam och flera månader i ett arabiskt land där jag levt islam. Processen har vart både smärtsam och svår och jag har förlorat mycket. Men jag har vunnit så mycket mer.
Jag har alltid ansett att livet måste levas under ansvar och att vi som människor har ett globalt såväl som individuellt ansvar. Ett ansvarstagande på alla nivåer. Jag har alltid tilltalats av att leva under diciplin och under regler och ordning. detta erbjuder islam mig. Islam behandlar alla aspekter av livet och världen. Allt från hur man tar hand om sig själv på bästa sätt till hur man bemöter och vårdar sina närmaste, familj men även sina övriga medmänniskor. Ingenting lämnas ute utan det finns råd och riktlinjer om allt. Som person är jag analytisk och söker alltid efter en orsak bakom allt, jag har mycket svårt att "bara tro". Ingenting inom islam har någonsin känts ologiskt utan har tvärtom alltid en mycket klok orsak eller anledning. Om jag någonsin skulle finna något jag har svårt att acceptera skulle jag inte kunna följa islam, jag har dock mycket svårt att se att detta skulle finnas. Islam är otroligt sunt. Det ger mig guidning i en värld som är full av kaos i ett samhälle som jag ser så mycket fel i. Jag tycker mig se att detta är vad som saknas, att människan inte klarar sig på sitt "sunda förnuft" utan att det behövs gudomlig guidning för att uppnå någon slags frid. Andlig inre frid som är nyckeln till den yttre friden med medmänniskor och med samhället.
Allt utgår från familjen och barnens rättigheter. Det är här hjärtat i islam ligger och allt som livet kretsar runt. Vidare så grundar sig allt i tron på den Ende. På kraften, Gud, Allah, det finns många benämningar på det och många har missbrukats men det är också för väldigt många benämningar fyllda med kärlek och respekt.
Jag har sedan jag reverterade hitta mig själv på ett helt nytt sätt, ett lugn i en vetskap om vilken plats jag har i livet och hur jag önskar leva mitt liv. En trygghet i min tro och i mitt syskonskap med mina muslimska medsystrar och bröder. Det gör islam så bra.
Läs även andra bloggares åsikter om islam, revertera, palestina, familj, själsfrid
fredag 5 september 2008
Islam en självklar del av Sverige!
I går var jag på en konferens som heter som rubriken. De behandlade huruvida islam är och kan vara en naturlig del av sverige. Det förekom både som fråga och påstående. Att ställa det som fråga blir aningens fånigt då islam ( muslimer blir en mer korrekt benämning) redan ÄR en självklar del av Sverige. Vi finns redan här och vi är här för att stanna. Att vara muslim är bara ännu ett sätt att vara svensk på.
En av föreläsarna var religionshistorikern Mattias Gardell, en man jag länge velat höra. Jag blev inte besviken av hans föreläsning och vissa saker han sa fastnade hos mig. Jag ska försöka återge dem och väcka frågorna som han ställde på nytt.
Hedersmord är något som ofta nämns när man talar om islam. När morden på Pela och Fadime inträffade sökte man genast orsakerna hos islam eftersom förövarna var muslimer. Inga alternativa förklaringar söktes. Det gav upphov till en enorm debatt om hedersvåld och hedersmord (som jag definitivt tycker ska uppmärksammas) problemet är bara att inga alternativa förklaringar överhuvudtaget söktes. Det inträffade för att de var muslimer och det är sådant muslimer gör! Vi har i Sverige haft 3 hedersmord sedan 1994-2002( om jag inte minns fel). Under samma period mördades 405 svenska kvinnor av svenska män. Något som knappast fått lika stort genomslag i media. 3 veckor (återigen är jag lite tveksam på exakt datum)efter ett av de s.k hedersmorden slog en svensk mamma ihjäl två av sina barn. I den debatten sökte man olika skäl till varför och de olika förklaringarna haglade till varför hon genomförde detta hemska brott. Varför frågade sig ingen samma sak i fallet med Pela och Fadime? Var hennes pappa sjuk? Fanns det något i hans barndom? Varför gjorde han det? Varför lyftes inte debatten om Abbas som var den tredje hedersmördade lika mycket som den om de två kvinnorna?
Bara ett av de utryck som finns i vårt samhälle om en förutbestämd mening om islam och dess kvinnosyn som leder till en okonstruktiv hetsjakt på muslimer och islam där dialogen blir sned.
Man har skapat och försöker etablera ett muslimskt vara. En enhetlig muslimsk identitet som man kan identifiera och placera in alla muslimer i. Något sådant blir bara löjligt och har aldrig existerat. Man skapar företrädare som benämns muslimska eftersom de har en "muslimsk barkgrund" (tom detta blir tveksamt i många fall) och som får vara företrädare för att bekräfta sanningshalten i detta muslimska vara. Ayan Hirsi Ali är ett bra exempel på detta, eller varför inte vår egen svenska Nyamko Sabuni som definitivt inte är muslim men ofta får tala som representant för detta islamska vara.
Ayan Hirsi Ali menade att när 11 septemberdåden inträffade så var detta "islams sanna ansikte som visade sig". Underligt påstående då islam är en religion som funnits i mer än 1400 år. Menar Hirsi Ali verkligen att det bara funnits 19 (så många var de som utförde dåden) sanna muslimer under alla dessa år?
Gardell talade även om synen på den muslimska kvinnan och slöjan som hon bär och som jag behandlade i förra inlägget. Han drog en intressant parallell att svenska folket och väst förknippar slöjan med förtryck därför att det är en syn som de fått med sig av den kristna synen på slöjan som paulus etablerade. En syn där kvinnan är underordnad. Något som muslimska kvinnor är totalt främmande inför, vilket jag själv kan vittna om. Jag låter det vara osagt huruvida det stämmer eller ej men det är intressant teori.
Synen på islam som våldets och svärdets religion är något vi får med oss från barnsben. En islamofobisk syn finns integrerad i våra skolböcker. Jag studerade en av mina komvuxstuderande vänners böcker och det är verkligen sant. En syn som är baserad på muslimers kamp mot det koloniliserande väst. Idag talar man återigen om muslimska våldsamma extremister och muslimska självmordsbombare. Allt i en tid då väst återigen ockuperar muslimska länder (Irak, Afghanistan och Palestina listan kan göras lång)och skapar misär. Är det så underligt? Och kan det tala för islam?
Sveriges islamofobiska agerande reflekterar sig i samhället i form av diskriminiering av muslimer och de av muslimsk härkomst. En muslim har begränsad tid för bön medans en rökare får puffa bäst han vill. Detta leder till stigmatiserade minoritetsgrupper som skapar det vi är mest rädd för. Extrema ungdomar som inte känner sig hemma och som inte känner sig värda ett jota. Vem skulle inte bli arg? Allt för ofta så krävs att man assimilerar sig för att ha en chans över huvudtaget. Som min muslimska vänninna med somaliskt ursprung sa: "Jag kan inte ha slöja just nu, det räcker med att vara svart och invandrare, jag orkar inte diskrimineras även för att jag bär slöja". Muslimer ses som en trojansk häst av SÄPO som buggar varenda moské i Sverige och skapar terrorlagar som underminerar den demokratiska rättsäkerheten i Sverige. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Där konvertiter kallas till s.k "brobyggande samtal" enbart för den religion de valt.
Jag menar inte att det finns en ursäkt för våld utan jag kräver att man lyfter samhällets skuld och ansvar i det hela.
Läs även andra bloggares åsikter om islam, hedersvåld, svensk muslim, identitet
En av föreläsarna var religionshistorikern Mattias Gardell, en man jag länge velat höra. Jag blev inte besviken av hans föreläsning och vissa saker han sa fastnade hos mig. Jag ska försöka återge dem och väcka frågorna som han ställde på nytt.
Hedersmord är något som ofta nämns när man talar om islam. När morden på Pela och Fadime inträffade sökte man genast orsakerna hos islam eftersom förövarna var muslimer. Inga alternativa förklaringar söktes. Det gav upphov till en enorm debatt om hedersvåld och hedersmord (som jag definitivt tycker ska uppmärksammas) problemet är bara att inga alternativa förklaringar överhuvudtaget söktes. Det inträffade för att de var muslimer och det är sådant muslimer gör! Vi har i Sverige haft 3 hedersmord sedan 1994-2002( om jag inte minns fel). Under samma period mördades 405 svenska kvinnor av svenska män. Något som knappast fått lika stort genomslag i media. 3 veckor (återigen är jag lite tveksam på exakt datum)efter ett av de s.k hedersmorden slog en svensk mamma ihjäl två av sina barn. I den debatten sökte man olika skäl till varför och de olika förklaringarna haglade till varför hon genomförde detta hemska brott. Varför frågade sig ingen samma sak i fallet med Pela och Fadime? Var hennes pappa sjuk? Fanns det något i hans barndom? Varför gjorde han det? Varför lyftes inte debatten om Abbas som var den tredje hedersmördade lika mycket som den om de två kvinnorna?
Bara ett av de utryck som finns i vårt samhälle om en förutbestämd mening om islam och dess kvinnosyn som leder till en okonstruktiv hetsjakt på muslimer och islam där dialogen blir sned.
Man har skapat och försöker etablera ett muslimskt vara. En enhetlig muslimsk identitet som man kan identifiera och placera in alla muslimer i. Något sådant blir bara löjligt och har aldrig existerat. Man skapar företrädare som benämns muslimska eftersom de har en "muslimsk barkgrund" (tom detta blir tveksamt i många fall) och som får vara företrädare för att bekräfta sanningshalten i detta muslimska vara. Ayan Hirsi Ali är ett bra exempel på detta, eller varför inte vår egen svenska Nyamko Sabuni som definitivt inte är muslim men ofta får tala som representant för detta islamska vara.
Ayan Hirsi Ali menade att när 11 septemberdåden inträffade så var detta "islams sanna ansikte som visade sig". Underligt påstående då islam är en religion som funnits i mer än 1400 år. Menar Hirsi Ali verkligen att det bara funnits 19 (så många var de som utförde dåden) sanna muslimer under alla dessa år?
Gardell talade även om synen på den muslimska kvinnan och slöjan som hon bär och som jag behandlade i förra inlägget. Han drog en intressant parallell att svenska folket och väst förknippar slöjan med förtryck därför att det är en syn som de fått med sig av den kristna synen på slöjan som paulus etablerade. En syn där kvinnan är underordnad. Något som muslimska kvinnor är totalt främmande inför, vilket jag själv kan vittna om. Jag låter det vara osagt huruvida det stämmer eller ej men det är intressant teori.
Synen på islam som våldets och svärdets religion är något vi får med oss från barnsben. En islamofobisk syn finns integrerad i våra skolböcker. Jag studerade en av mina komvuxstuderande vänners böcker och det är verkligen sant. En syn som är baserad på muslimers kamp mot det koloniliserande väst. Idag talar man återigen om muslimska våldsamma extremister och muslimska självmordsbombare. Allt i en tid då väst återigen ockuperar muslimska länder (Irak, Afghanistan och Palestina listan kan göras lång)och skapar misär. Är det så underligt? Och kan det tala för islam?
Sveriges islamofobiska agerande reflekterar sig i samhället i form av diskriminiering av muslimer och de av muslimsk härkomst. En muslim har begränsad tid för bön medans en rökare får puffa bäst han vill. Detta leder till stigmatiserade minoritetsgrupper som skapar det vi är mest rädd för. Extrema ungdomar som inte känner sig hemma och som inte känner sig värda ett jota. Vem skulle inte bli arg? Allt för ofta så krävs att man assimilerar sig för att ha en chans över huvudtaget. Som min muslimska vänninna med somaliskt ursprung sa: "Jag kan inte ha slöja just nu, det räcker med att vara svart och invandrare, jag orkar inte diskrimineras även för att jag bär slöja". Muslimer ses som en trojansk häst av SÄPO som buggar varenda moské i Sverige och skapar terrorlagar som underminerar den demokratiska rättsäkerheten i Sverige. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Där konvertiter kallas till s.k "brobyggande samtal" enbart för den religion de valt.
Jag menar inte att det finns en ursäkt för våld utan jag kräver att man lyfter samhällets skuld och ansvar i det hela.
Läs även andra bloggares åsikter om islam, hedersvåld, svensk muslim, identitet
onsdag 3 september 2008
Kvinnosyn, hyckleri och slöja
För ett tag sen pratade jag med en nära väninna till mig. Hennes kompis hade blivit våldtagen efter att ha följt med två män på efterfest i stockholm. Vi hamnade i en diskution om samhället och den falska bild av frihet som samhället ger kvinnan. Idag läste jag detta: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=823625 om en man som frikändes trots att han erkänt att kvinnan sagt nej samt att han tvingats bända isär hennes ben för att kunna ha sex med henne. Han frikändes för att kvinnan lagt sig brevid honom i underkläder och att detta KUNDE tolkats som en invit vilket gjorde hennes upprepade "nej" till osäkra. Helt sjukt.
Det svenska samhället (inte bara det svenska utan det "västerländska samhället"i sig) lär tidigt kvinnan att hon är fri att göra som hon vill. Magasin som veckorevyn, cosmopolitan (u name it) lär henne sedan att ska hon vara som mest fri ska hon vara maximalt sexuellt aktiv, helst med flera olika partners eftersom gamla tabun ska brytas och den ungdomliga lustan ska upptäckas och bejakas till fullo!
Men när något går fel, för mycket alkohol finns i blodet och sexet inte blir så frivilligt som de bör vara då är det till syvende och sist kvinnans ansvar. Hon står själv inför en dömande rätt och bevisbördan ligger på henne. Hennes privatliv hängs ut, hennes klädstil och till och med hennes alkoholvanor. Medans mannens privatliv är föga intressant i de flesta fall. T.o.m när mannen erkänt att kvinnan sagt nej och att han fått tvinga sig på henne så döms han inte för våldtäckt utan frias helt för att hon reagerat på ett sätt som gör att man ifrågasätter om hon verkligen inte var med på det hela, trots hennes fysiska och verbala motstånd. Sällan har man skådat sådant hyckleri från samhället. Men det är bara ett exempel på den dubbelmoral som finns.
Min konvertering till islam och kanske främst valet att bära slöjan är på ett sätt ett statement, ett avståndstagande från ett sexfixerat samhälle där kvinnan många gånger objektifieras på ett fult och smutsigt sätt. Där estetisk kompetens är vardagsutryck på vissa arbetsplatsers kriterier på arbetssökande och där rumpa och bröst går före personlighet. Ett avståndstagande från allt detta och ett sätt att för mig att "ta tillbaka rätten till min egen kropp". Där jag väljer själv vem som ska få se det som är vackert på mig och när jag väljer att visa det. Jag kräver att bli väl behandlad och respekterad för min personlighet, oberoende av hur mycket hud och kvinnliga former jag väljer att visa. Detta har för mig lett till en ökad känsla av frihet. Frihet från sjuka självsvältande ideal, frihet från bekräftelse i okända mäns blickar och frihet från känslan av att vilja behaga genom mitt yttre.
Kvinnan i islam tillåts vara kvinna och hennes roll värderas och respekteras högt inom religionen. Islam påbjuder en kvinna (såväl som man) att ta ansvar för sin sexualitet, klä sig "anständigt" och inte uppmana till sexuell attraktion och handling. Man rekomenderas att sänka blicken och inte stirra och flirta utanför de trygga ramar som ett äktenskap skapar.
Västvärlden och det svenska samhället dömer islam och muslimer ofta och hårt. Inte sällan för den sexuella kontroll som man hävdar finns av kvinnan (och som definitivt finns i många länder) där man förkastar sin uppfattning om att islam håller kvinnan ansvarig för mannens sexualitet och att hon täcker sig för att hindra hans lustar. Där sanningen egentligen rä att islam hävdar att man som kvinna är lika delaktiga och ansvariga för sina respektive sexualiteter. En man är inget djur inom islam utan är obligerad att behärska och kontrollera sina lustar.
Men är det inte för härligt; det väst och många sekulära uppfattar att islam står för och man fördömer allra hårdast är en del av vårt svenska rättsystem. Kvinnan BÄR här tydligt ansvar för mannen och det är på henne ansvaret för hans handlingar ligger. Han är inte en tänkande behärskad individ när det kommer till sex utan en djurisk varelse som kvinnan måste kontrollera genom att klä sig anständigt, inte inbjuda eller uppmuntra om hon inte är riktigt säker på att hon vill. Trots att hon säger nej upprepade gånger bär hon ansvaret för våldtäckten (som inte är en våldtäckt juridiskt) för att hon la sig i fel underkläder. Hyckleri!
Jag hävdar inte att hela samhället eller alla individer bekänner sig till ovanstående, inte heller att alla muslimska kvinnor med slöja gör det av samma skäl som mig, detta är mina skäl och min syn på samhället. Det gör mig arg och ledsen!
Läs även andra bloggares åsikter om slöja, ideal, kvinnosyn, islam, våltäckt, samhällskritik, politik
Det svenska samhället (inte bara det svenska utan det "västerländska samhället"i sig) lär tidigt kvinnan att hon är fri att göra som hon vill. Magasin som veckorevyn, cosmopolitan (u name it) lär henne sedan att ska hon vara som mest fri ska hon vara maximalt sexuellt aktiv, helst med flera olika partners eftersom gamla tabun ska brytas och den ungdomliga lustan ska upptäckas och bejakas till fullo!
Men när något går fel, för mycket alkohol finns i blodet och sexet inte blir så frivilligt som de bör vara då är det till syvende och sist kvinnans ansvar. Hon står själv inför en dömande rätt och bevisbördan ligger på henne. Hennes privatliv hängs ut, hennes klädstil och till och med hennes alkoholvanor. Medans mannens privatliv är föga intressant i de flesta fall. T.o.m när mannen erkänt att kvinnan sagt nej och att han fått tvinga sig på henne så döms han inte för våldtäckt utan frias helt för att hon reagerat på ett sätt som gör att man ifrågasätter om hon verkligen inte var med på det hela, trots hennes fysiska och verbala motstånd. Sällan har man skådat sådant hyckleri från samhället. Men det är bara ett exempel på den dubbelmoral som finns.
Min konvertering till islam och kanske främst valet att bära slöjan är på ett sätt ett statement, ett avståndstagande från ett sexfixerat samhälle där kvinnan många gånger objektifieras på ett fult och smutsigt sätt. Där estetisk kompetens är vardagsutryck på vissa arbetsplatsers kriterier på arbetssökande och där rumpa och bröst går före personlighet. Ett avståndstagande från allt detta och ett sätt att för mig att "ta tillbaka rätten till min egen kropp". Där jag väljer själv vem som ska få se det som är vackert på mig och när jag väljer att visa det. Jag kräver att bli väl behandlad och respekterad för min personlighet, oberoende av hur mycket hud och kvinnliga former jag väljer att visa. Detta har för mig lett till en ökad känsla av frihet. Frihet från sjuka självsvältande ideal, frihet från bekräftelse i okända mäns blickar och frihet från känslan av att vilja behaga genom mitt yttre.
Kvinnan i islam tillåts vara kvinna och hennes roll värderas och respekteras högt inom religionen. Islam påbjuder en kvinna (såväl som man) att ta ansvar för sin sexualitet, klä sig "anständigt" och inte uppmana till sexuell attraktion och handling. Man rekomenderas att sänka blicken och inte stirra och flirta utanför de trygga ramar som ett äktenskap skapar.
Västvärlden och det svenska samhället dömer islam och muslimer ofta och hårt. Inte sällan för den sexuella kontroll som man hävdar finns av kvinnan (och som definitivt finns i många länder) där man förkastar sin uppfattning om att islam håller kvinnan ansvarig för mannens sexualitet och att hon täcker sig för att hindra hans lustar. Där sanningen egentligen rä att islam hävdar att man som kvinna är lika delaktiga och ansvariga för sina respektive sexualiteter. En man är inget djur inom islam utan är obligerad att behärska och kontrollera sina lustar.
Men är det inte för härligt; det väst och många sekulära uppfattar att islam står för och man fördömer allra hårdast är en del av vårt svenska rättsystem. Kvinnan BÄR här tydligt ansvar för mannen och det är på henne ansvaret för hans handlingar ligger. Han är inte en tänkande behärskad individ när det kommer till sex utan en djurisk varelse som kvinnan måste kontrollera genom att klä sig anständigt, inte inbjuda eller uppmuntra om hon inte är riktigt säker på att hon vill. Trots att hon säger nej upprepade gånger bär hon ansvaret för våldtäckten (som inte är en våldtäckt juridiskt) för att hon la sig i fel underkläder. Hyckleri!
Jag hävdar inte att hela samhället eller alla individer bekänner sig till ovanstående, inte heller att alla muslimska kvinnor med slöja gör det av samma skäl som mig, detta är mina skäl och min syn på samhället. Det gör mig arg och ledsen!
Läs även andra bloggares åsikter om slöja, ideal, kvinnosyn, islam, våltäckt, samhällskritik, politik
tisdag 2 september 2008
Ramadan
Tänkte inleda bloggen med att skriva lite om ramadan som vi befinner oss i starten av. Med full nästan värkande mage känner jag mig harmonisk och lugn efter kvällens iftar (när man bryter fastan).
Ramadan är för mig förknippad med så mycket. Harmoni, frid, fokus och självkontroll.
Jag tänker mycket under ramadan, på vad jag värdesätter i livet, vad jag har och vad andra människor saknar. Jag ifrågasätter relationer runt om mig och förlåter människor som jag varit arg eller irriterad på eftersom jag oftast kommer fram till att problemet jag inbillat mig haft med personen i fråga är så världsligt och så egentligen obetydligt. Det ger mig en sådan enorm känsla av frid och tillfredställelse.
De flesta förknippar ramadan med fasta och det är ju en del av den. Man fastar (avstår från mat och vatten) under de timmar som solen är uppe. Idag började fastan vid tio i fyra på morgonkvisten och avbröts vid tio i åtta på kvällen. Men ramadan är så mycket mer, man ska avstå från att ljuga, bråka och att tänka negativt. Värdesätta det man har och ägna en tanke åt de som inte har mat,vatten och trygghet. Vi ger pengar till välgörenhet och vi ägnar mycket tid åt familjen. Varje dag förbereder vi god mat som vi äter tillsammans länge och njuter av efter dagens fasta. Vi går upp vid tre och äter en tidig frukost i stillhet innan gryningen och avslutar med att be fajr (morgonbön) tillsammans sida vid sida där vi inkluderar tankar på våra medmännskor som har det sämre än oss innan vi går tillbaka till sömnen.
Det är så mycket samhörighet och värme under ramadan. Något man givetvis ska eftersträva under årets alla månader men som är extra framträdande under ramadan.
Jag försöker avstå från diskussion på de olika forum jag aktivt debatterar på, för att försöka få lugn och undvika all den intollerans som tyvärr finns mot oss muslimer idag. För att för några veckor slippa de hatiska individer som anser att jag inte har rätt till självbestämmande som muslimsk kvinna, inte har rätt att bära min sjal (som JAG valt) och inte har rätt till inträde på olika platser i samhället.
Men detta är ämnen som jag ska gå in på i separata inlägg eftersom de förtjänar egen plats i sig.
Salaaaam! (Fred!)
Ramadan är för mig förknippad med så mycket. Harmoni, frid, fokus och självkontroll.
Jag tänker mycket under ramadan, på vad jag värdesätter i livet, vad jag har och vad andra människor saknar. Jag ifrågasätter relationer runt om mig och förlåter människor som jag varit arg eller irriterad på eftersom jag oftast kommer fram till att problemet jag inbillat mig haft med personen i fråga är så världsligt och så egentligen obetydligt. Det ger mig en sådan enorm känsla av frid och tillfredställelse.
De flesta förknippar ramadan med fasta och det är ju en del av den. Man fastar (avstår från mat och vatten) under de timmar som solen är uppe. Idag började fastan vid tio i fyra på morgonkvisten och avbröts vid tio i åtta på kvällen. Men ramadan är så mycket mer, man ska avstå från att ljuga, bråka och att tänka negativt. Värdesätta det man har och ägna en tanke åt de som inte har mat,vatten och trygghet. Vi ger pengar till välgörenhet och vi ägnar mycket tid åt familjen. Varje dag förbereder vi god mat som vi äter tillsammans länge och njuter av efter dagens fasta. Vi går upp vid tre och äter en tidig frukost i stillhet innan gryningen och avslutar med att be fajr (morgonbön) tillsammans sida vid sida där vi inkluderar tankar på våra medmännskor som har det sämre än oss innan vi går tillbaka till sömnen.
Det är så mycket samhörighet och värme under ramadan. Något man givetvis ska eftersträva under årets alla månader men som är extra framträdande under ramadan.
Jag försöker avstå från diskussion på de olika forum jag aktivt debatterar på, för att försöka få lugn och undvika all den intollerans som tyvärr finns mot oss muslimer idag. För att för några veckor slippa de hatiska individer som anser att jag inte har rätt till självbestämmande som muslimsk kvinna, inte har rätt att bära min sjal (som JAG valt) och inte har rätt till inträde på olika platser i samhället.
Men detta är ämnen som jag ska gå in på i separata inlägg eftersom de förtjänar egen plats i sig.
Salaaaam! (Fred!)
Jag, blogga- aldrig?!
Aldrig trodde jag att jag skulle börja blogga. Men med det minskande mediautrymme som medelvägen får och vi vanliga "svenssonsmussar" ges så känns det allt mer oundvikligt. Så hamnade jag här då. För att ge min bild och reflektera över det som händer i vår värld. Skriva om islam, fred och allt det som rör min vardag.
Jag hoppas ni hänger på!
Jag hoppas ni hänger på!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
