Palestina (فلسطين)- landet där drömmar krossas

Jag följer ett antal bloggar och människor som är engagerade i palestinafrågan och känner mer och mer att det är viktigt att även jag använder min röst att berätta om min upplevelse där. Det gör fortfarande ont och är fortfarande förknippat med en drös av dåligt samvete så jag undviker det ofta. Men jag har en skyldighet att berätta.

För varje år som går så brukar jag reflektera över hur bisarrt och sjukt det är att det gått ännu ett år av ockupation och att inget egentligen hänt, förutom att mer land har ockuperats och fler liv förstörts. 60 år av ockupation har förflutit och Palestina har förpassats till att bli som en vällagrad bit ost, med mer hål än land kvar. Bosättningar och vägar till dessa skär djupt in i de palestinska områdena och gör det omöjligt att för palestinierna att ha ett drägligt liv. Omvägar på timmar måste tas för att ta sig några ynka kilometer, om man ens tar sig någonstans den dagen.

Jag har så många sjuka, galna och sorgliga berättelser från min vistelse i Palestina. Allt från de gånger då vi erbjöds glida förbi checkpoints där palestinska kvinnor, män och barn stått still i timmar för att våra pass erbjöd oss någon slags VIPbiljett och gjorde klart för oss att vi var mer värda att passera. Till möten med mammor till självmordsbombare som vittnar om en oändlig sorg blandat med oförståelse över sonens beslut att ta sitt liv för att det fanns mer att dö för än att leva för. När jag gjorde min casestudie under praktikperioden skrev jag om ockupationsmurens påverkan på en by utanför Jerusalem, Beit Surik, jag fick besöka byns rådsmän som visade mig avkapade olivträd (bara för att förstöra och förhindra av bosättarna), jag fick även se strider mellan palestinska ungdomar och IDF där de första var "beväpnade" med stenar och slangbellor och de senare med gummikulor och tårgas. Vem som "vann" är rätt uppenbart.

Något av de allra starkaste minnen jag har från Palestina är en dag då en av mina systrar försökte styra sitt öde och skapa en framtid. Hon hade beslutat sig för att läsa vidare efter år av förberedande studier på Ramallah universitet. Hon ville nu studera en master på ett annat mer avlägset universitet och hade förberett sig i dagar inför den intervju hon var kallad till och som skedde en gång per år. Dagen det var dags vinkade vi av henne på morgonen, hon var klädd i sina finaste kläder och såg otroligt nervös men lycklig ut. Jag begav mig till jobbet med henne i tankarna. Några timmar senare möter jag henne på stan. Hon såg helt förkrossad ut, hennes blick var tom och uppgiven. Jag frågade vad som hänt och hon berättar följande för mig;
när hon kommit till Qanlandia chekpoint som är alldeles utanför Ramallah, utrustad med alla papper och bevis som hon fått sagt skulle räcka för att ta sig till intervjun så nekas hon utträde ut staden. Anledningen? IDF( Israeli defence forces) alltså militären, har hört ryktas att en kvinnlig självmordsbombare planerat ett dåd i Israel, hon skulle inneha ett Jenin ( en stad på västbanken) id. Min syster har även hon jenin id och detta räckte för att IDF skulle neka henne passage till sin intervju, som för övrigt INTE var i Israel utan på palestinsk mark. Kollektiv bestraffning är något förbjudet enligt internationell lag, ändå sker det dagligen i Israel. Ingen självmordsbomb exploderade den dagen och ingen kvinna greps med bomber. Men min systers drömmar och hopp om att skapa sig en framtid krossades, bara sådär. Jag kan tillägga att det är heller inget ovanligt att man fryser checkpointsen med hänvisning till rykten om planerade attentat, det sker nästintill varje vecka. Ibland i timmar i bland en hel dag.

Sådana är orättvisorna i Palestina.

Jag lärde även under min tid i Palestina känna en annan tjej från Sverige som kom att bli en av mina närmaste vänner, Lydia, en grym eldsjäl som är jurist inriktad på internationell lag och MR om jag inte har fel. Hon var där som följeslagare och vittnade om än vidrigare övergrepp från den konfliktdrabbade staden Hebron på södra västbanken. Hon arbetade då som följeslagare för palestinska småflickor som gick i skola i ett område nära en bosättning. Hennes arbete var att skydda dessa skolflickor som dagligen trakasserades och misshandlades av bosättare och deras barn och övervaka att internationell lag och MR efterlevdes. Vittnesmål finns om flickor som fått stora stenar inkörda i deras munnar och tänder som brutits av av vuxna bosättare och deras barn bara för att de är palestinska barn. Det finns otroligt många vidrigheter rapporterade från Hebron. Situationen där är extremt problematisk.
Vad man än vill säga om konflikten och de båda sidornas skyldigheter och rättigheter så finns det INGEN som kan försvara dessa händelser. Barn är barn och kan aldrig vara skyldiga.

Palestina är ett land, så fullt av sorg men också av hopp, styrka och glädje på samma gång. Det är en av de platser i världen som lämnat störst avtryck på mig. Och jag kommer alltid bära med mig landet och mina upplevelser där i hjärtat. Det kommer vara en sorg som aldrig försvinner och en börda och ett samvete jag alltid kommer att få bära med mig, för jag kunde åka därifrån, jag har min frihet.

Sådana. Är. Orättvisorna. I. Palestina


Läs även andra bloggares åsikter om Palestina, MR, Hebron, västbanken, internationell lag, självmordsbombare